Vera Nilsson
Vera Nilsson (1888–1979) var en av Sveriges mest framstående konstnärer under 1900-talet och en förebild för kvinnliga konstnärer. Hon var känd för sitt kraftfulla måleri, inspirerat av expressionismen, och för sitt starka samhällsengagemang.
Nilssons konstnärliga genombrott
Nilsson var en av få kvinnliga konstnärer som under sin tid fick betydande erkännande och en plats i Konstakademien. Hennes verk, som ofta föreställde barn, landskap och samhällskommentarer, skapade en unik blandning av personliga uttryck och politiska ställningstaganden.
De första utställningarna och medlemskap i “Falangen”
Vera Nilssons konstnärliga karriär fick sitt genombrott i början av 1920-talet, då hon blev medlem i konstnärsgruppen “Falangen“. Gruppen bestod av progressiva konstnärer som sökte nya uttryckssätt och ville utmana traditionella normer inom konsten.
Nilsson deltog i en grupputställning på Liljevalchs 1922, där hon som enda kvinna visade sina verk tillsammans med de andra konstnärerna i gruppen. Dessa tidiga utställningar gav henne mycket uppmärksamhet och etablerade henne som en betydande figur i den svenska konstvärlden.
Påverkan av expressionism och inspirationskällor
Nilsson inspirerades starkt av expressionismen och konstnärer som Vincent van Gogh och El Greco, vilket märks i hennes intensiva färgpalett och kraftfulla penseldrag.
Hennes tidiga möte med expressionistiska verk, framför allt i Paris där hon studerade under den kubistiska konstnären Henri Le Fauconnier, formade hennes stil. Många av hennes målningar kombinerar realistiska motiv med ett starkt känslomässigt uttryck, där färger och former förstärker budskapet.
Viktiga verk
Vera Nilsson konst blev viktiga inslag i svensk konsthistoria. Hon bidrog också till offentliga utsmyckningar runt om i Sverige, där hennes arbete fick en bred publik och förblev en viktig del av den svenska konstscenen.
“Penning contra liv”
Bland Nilssons mest kända verk finns “Penning contra liv” från 1938, ett monumentalt verk som skapades under intryck av det spanska inbördeskriget. Målningen är en tydlig protest mot krig och kapitalism, där motivet framhäver människors lidande och kampen för ett bättre liv.
Verket har visats på flera betydande utställningar och ses som ett av hennes viktigaste bidrag till svensk politisk konst.
Under sin karriär skapade Nilsson även flera fresker och stora målningar, däribland al freskomålningarna ”Sagan om solen och stormen” i Västertorps skola och ”Händer” i Djurgårdsskolan i Eskilstuna.
Utsmyckning av Stockholms tunnelbana
Nilsson var också en av de första konstnärerna som bidrog till utsmyckningen av Stockholms tunnelbana. 1957 skapade hon mosaikpelaren ”Det Klara som trots allt inte försvinner” på T-centralen, vilket blev ett av hennes mest kända offentliga verk.
Nilsson såg tunnelbanekonsten som ett sätt att bringa kultur till vardagen för vanliga människor, något hon brann för under hela sitt liv. Hon skapade även utsmyckningar för skolor och andra offentliga platser runt om i Sverige, vilket bidrog till att göra konsten tillgänglig för en bred publik.
Engagemang och samhällsfrågor
Vera Nilsson var inte bara en konstnär; hon var också en samhällsengagerad person som använde sin konst för att kommentera och påverka sociala frågor. Hennes engagemang i fredsrörelsen och kamp mot kärnvapen, liksom hennes intresse för rättvisa och kulturell mångfald, gjorde henne till en inflytelserik röst både inom och utanför konstens värld.
Fredsrörelsen och engagemanget mot kärnvapen
Utöver sitt konstnärliga arbete var Vera Nilsson djupt engagerad i fredsrörelsen och var aktiv i kampen mot kärnvapen under 1960-talet. Hon skapade verk som ”Tröst” och ”I förvillelsens tid” som reflekterade hennes oro för kärnvapenkrig och människors utsatthet i en orolig värld. I Paris, efter andra världskriget, sålde hon bland annat kortet ”Citoyen du monde” som en del av sitt fredsarbete. Hennes konst blev ett verktyg för att uttrycka hennes samhällskritiska åsikter och engagemang för en bättre framtid.
Här är några av hennes engagemang i fredsrörelsen:
- Målningen “Tröst” som visade hopp och tröst i en orolig värld.
- Fredsmötet i Paris där hon målade flera framstående författare som Albert Camus.
- Sitt sista verk ”Fredskortet” som uttryckte hennes uppmaning att stoppa upprustningen.
Senegal och intryck från négrituderörelsen
År 1949 reste Nilsson till Senegal, där hon tillbringade fyra månader och lät sig inspireras av négrituderörelsen – en kulturell och politisk rörelse som uppmärksammade afrikansk identitet och självständighet.
I Senegal tecknade och målade hon vardagliga scener och porträtt, där hon utforskade den afrikanska kulturen och livsstilen.
Resan resulterade i verk som ”Minne från Afrika” och abstrakta målningar som ”Négritude”. Nilssons upplevelser från Senegal påverkade hennes senare verk och förstärkte hennes engagemang för social rättvisa och kulturell mångfald.
Tidigt liv och utbildning
Vera Nilsson växte upp i Jönköping och visade tidigt ett starkt intresse för konst. Hennes tidiga utbildning i Sverige och Paris formade hennes konstnärliga stil och öppnade upp för internationella influenser som kom att prägla hennes senare verk.
Uppväxt i Jönköping och tidiga konststudier
Vera Nilsson föddes i Jönköping 1888 och visade tidigt ett stort intresse för konst. Hennes far såg till att hon fick privata teckningslektioner, vilket senare ledde henne till Tekniska skolan i Stockholm.
Efter att ha utbildat sig till teckningslärare fick hon möjlighet att studera konst, först på Valands konstskola i Göteborg under Carl Wilhelmsons handledning, och senare i Paris.
Utbildning på Valand och i Paris
Efter studierna i Göteborg fortsatte Nilsson sin utbildning i Paris, där hon blev introducerad till modernistiska och kubistiska influenser.
I Paris studerade hon för Henri Le Fauconnier på Académie de la Palette, och mötet med avantgardistiska idéer förändrade hennes syn på konst och formade hennes unika stil. Denna period präglades också av möten med andra konstnärer och tankar som inspirerade hennes konstnärliga uttryck.
Arvet efter Vera Nilsson
Vera Nilsson har lämnat ett djupt avtryck inom svensk konst, både genom sin konst och sitt arbete för kvinnliga konstnärers rättigheter. Hennes arv lever kvar och inspirerar fortfarande nya generationer.
En förebild för kvinnor
Vera Nilsson banade väg för kvinnliga konstnärer i Sverige genom sitt engagemang för jämställdhet inom konstvärlden. Hon blev invald som den första kvinnliga ledamoten i Konstakademien under 1900-talet och kämpade aktivt för att fler kvinnor skulle få möjlighet att delta i konstlivet på lika villkor.
Hennes insatser har inspirerat generationer av svenska kvinnliga konstnärer att våga uttrycka sig och kämpa för sina rättigheter.